Samernas historia

Istiden

Den senaste istiden började för ca 115 000 år sedan, fjälltopparnas glaciärer växte och stora ytor täcktes med flera kilometer tjock is. Hela norden och delar av Europa var täckt av is. För 14 000 år sedan började isen smält. Ny forskning visar att istiden tog slut för ca 10 000 år sedan. Man har genom arkeologisk forskning hittat boplatser i Norrbotten, Arjeplogs kommun som är kring 10 000 år gamla. Det är också möjligt att beräkna inlandsisens avsmältning med hjälp av att räkna årsvarv i sjösediment och analys av pollen i myrar. På vissa områden i till exempel högfjällen försvann isen för 8500 år sedan. Efter att istiden tog slut följde en varmare period då trädgränsen var några hundra meter högre jämfört med idag. (Baudou, 1992), (Bergman & Oloffson, 2001)

Efter att istiden tog slut befolkades området Sápmi även kallat för Sameland. Sámpi omfattar samernas historiska bosättningsområden. I norra Skandinavien vandrade jägar- och samlarfolk in från olika håll. Undersökningar av mitokondirellt DNA samt Y-KROMOSOM-DNA visar att samerna har ett västeuropeiskt ursprung och inte är släkt med sibiriskt folk. Det finns genetiska spår från både väst- och öst. (Ingman & Gyllensten, 2006) (Genet, 2004)

Gemensamt för dessa människor var att de bosatte sig där det fanns bra jaktmarker, men man flyttade om resurserna minskade eller det till exempel var dålig fiskelycka. Folket förenade sig med tiden eftersom de jagade större djur som älg, och det krävde en viss kunskap samt organisering för att lyckas. Arkeologiska fynd, som finns runt omkring i Sámpi visar att samerna organiserade ren- och älgjakten genom att kartlägga djurens färdsystem. När man hade kunskap om hur djuren rörde sig grävdes fångstgropar och då renhjorden eller älgen närmade sig dessa skrämde man in dem mot fällorna. Denna jaktform krävde samarbete och många personer deltog i jakten. På vintern använde man sig av snaror som spändes fast intill ren flockar, och försökte få djuren att skena mot snarorna. På hösten lockade man med en tam brunstig hona som bands fast, då en hane närmade sig blev den ett lätt byte för jägarna som väntade i närheten. (samer.se, 2020) (Utsi, 2007)

Under 1200-talet var samerna skickliga på att jaga med pil och båge. Vapnet hanterades av alla och man fällde många olika sorters djur. Allt från ekorre till björn. Björnjakt utövades med nära anknytning till samernas religion och traditioner. För samerna var det viktigt att till exempel begrava björnens alla ben i en viss ordning eftersom man trodde att björnen rapporterade till gudarna om vad sen sett på jorden. Runt omkring älvarna bosatte sig samerna också för att fiska. (samer.se, 2020) (Utsi, 2007)

Samernas historia under medeltiden

Sameland har under många sekel varit föremål för många olika länders anspråk. Konkurrensen om olika samiska varor har varit stor, och köpmän som bland annat hövdingar, kungar, köpmän och kejsare från ett halvdussin nationer har konkurrerat om de varor samerna förde till handelsplatserna vid Bottenviken, Atlanten och Ishavet. Det finns historiska källor från 800-talet som handlar om samernas kultur och handel. Redan på 870-talet kom samerna med sina varor till kusten och betalade skatt. Det fanns en ömsesidig lönsamhet i handeln och erläggandet av skatt, eftersom samerna annars hade dragit sig österut och handlat med Kievriket och Novgorod istället. (Ryd, 2020)

Språkvetenskapen bekräftar de fredliga kontakterna eftersom det finns cirka tvåtusen låneord från fornnordiska kvar i dagens samiska. Vissa av låneorden har kartlagts till 600-talet. Inflytande från samiska har även påverkat fornnordiska och det tyder på en ömsesidig respekt. Det fornnordiska folket och samernas religion var så pass lika att folket kände dragning till varandras gudar. Så är exempelvis asarnas Skade, vinterns och skidans gudinna, dotter till samernas fiske- och fågelfångstgud Tjatseolmai, som i asatron blev jätten Tjatse. (Ryd, 2020)

De första statliga dokumenten om Sameland upprättades på 1300-talet. Vid ett möte norr om Dalälven år 1328 bekräftades samernas jakträtt. Man bestämde då att ingen ska hindra de kringströvande skogsmänniskor allmänt kallade lappar, i deras jakt. Alla Sveriges regenter fortsatte under ett halvt årtusende att värna om samiska jakträttigheter. (Ryd, 2020)

När Gustav Eriksson Vasa blev riksföreståndare i Sverige 1521 hävdade han ensamrätt till Ishavskusten. Lappbyarna blev således skattlagda markägare under den svenska kronan, likställda med bönderna. Gustav Vasa fastslog år 1551 den viktiga förordningen mobilis et immobilis som innebar att samerna ägde sina marker och allt villebråd där liksom även fiskevattnen. På det här sättet blev det ordning och reda mellan kronan och samerna. (Ryd, 2020)

I en rapport från 1558 framkommer det att 36 lappbyar vid Ishavs- och Atlantkusten dvs från Varangerfjorden till Kolahalvön betalade skatt till svenska kronan och då alltså hörde till Sverige. Samerna som var bosatta vid kusten betalade skatt i form av fisk och tyg. På 1600-talet var en skatteskyldig sames skatt 2 riksdaler i året och det motsvarade ett rävskinn eller ett par lappskor. Varje sameby (siida) betalade även en tiondel av sina renar på samma sätt som bönderna betalade en tiondel av sin boskap. (Ryd, 2020)

Samerna levde och organiserade sig i samhället, som bestod av siidor. Siidorna hade bestämda gränser och jakt- samt fiskerättigheterna fördelades rättvist. Jakt på vildrenar var en viktig inkomstkälla under 1500-talet och man jagade tillsammans i små grupper familjevis. Dessa familjer bildade då alltså tillsammans siidor, och ett nytt samhälle växte fram. Siidans storlek motsvarade ungefär ett jaktlag. En siida kunde bestå av upp till 10 familjer. I vissa siidor levde samerna i huvudsak på jakt och fiske ända till 1900-talets början. (Utsi, 2007, ss. 37-38)

Ordet Siida dyker upp i svenska statens bevarade dokument från 1500-talet. Dagens samebyar härstammar från det forna siida samhällena. På 1600-talet blev renskötseln en viktig del av inkomsten för siidor som fanns i skogarna eftersom marken och området där var lämplig för renskötsel. Men andra siidor i andra områden livnärde sig fortsättningsvis främst på jakt och fiske. (Utsi, 2007, s. 39) Svenska kronan utvecklade sin administrera verksamhet genom att bygga upp ett nät av domstolar även i de finska områdena. Redan från 1500-talets mitt satt samer med i nämnderna runt hela Lappland. År 1650 fick samerna stort inflytande över i det lokala rättsväsendet och både svensk och gamla samiska seder användes för att fastställa domstolsbeslut angående frågor som gällde renbete, fiske och konflikter samer emellan. (Ryd, 2020)

På 1600-talet fanns många mindre och större marknader och mötesplatser avsedda för samer och svenskar. Samerna köpte mjöl, smör, hampa och lin av svenskarna och samerna sålde skinn från pälsdjur samt fisk till svenskarna. (Ryd, 2020)

Kyrkan som vapen i striden om tillgångarna i Sampi

Ryssarna byggde upp mäktiga kloster vid Kolahalvön och samerna i det området hörde därefter till den ryska staten. Under Gustav Vasas tid hade den lutheranska kyrkan utvecklades i Sverige och därför satsade de svenska kungarna på att bygga upp lutheranska kyrkor i Sameland och på den finska sidan. De byggde upp lutheranska socknar ända till Ishavet och det byggdes till exempel en svensk kyrka vid Kautokeino provocerande nära den dansk-norska gränsen. Danskarna byggde då snabbt upp en kyrka i Masi alldeles nära den svenska gränsen. Svenska lutheranska kyrkor och socknar byggdes också i området vid finska Kemi och Tornelappmark. Dessa områden var strategiskt viktiga eftersom det bevisade att området var bebott av samer som tillhörde den svenska kyrkan. Sverige ansåg och hävdade sin rätt till ishavet ända till år 1808 på grund av att befolkningen tillhörde svenska kyrkan och betalade skatt till den svenska kronan. (Ryd, 2020)

Det fanns visserligen även religiösa motiv med byggandet av kyrkor, hedningarna skulle kristnas men inkomsterna från Sameland var nog en av de största motiveringarna till att kyrkor byggdes. Samiska pojkar uppmuntrades till att studera teologi i Uppsala för att sedan återvända till sina hemtrakter för att vara yrkesverksamma som präster och predika om det kristna budskapet på sitt eget modersmål. Ämbetsmannen Daniel Hjort försökte på 1600-talet föra tio samiska pojkar till Uppsala för teologiska studier men pojkarna rymde en efter en. Då bestämde man sig för att undervisningen bör vara närmare samernas hem och man började arbeta för att upprätta skolor i Sameland. År 1631 invigdes den första svenska skolan kallad för Skytteanska skolan i Lycksele. Till en början var skolan menad för endast pojkar men på 1700-talet började även samiska flickor gå i skolan. Det visade sig vara bra, eftersom de samiska flickorna sedan efter giftermålet även lärde sina barn att läsa. (Ryd, 2020)

Det samiska språket

Samiska hör till den finsk-ugriska språkgruppen och språkets utbredningsområde finns i Sampi. Samiska talas av ca 23 000 personer och anses vara ett hotat språk. Samiska delas in i nordsamiska, lulesamiska, pitesamiska, kildinsamiska och enaresamiska. Dessa är olika språk varieteter. Majoriteten av den samiska befolkningen talar nordsamiska. Samiskans ursprung finns i ett fornuraliskt språk som talades kring floderna Volga och Oka i centrala Ryssland för ca 4000 år sedan. Finskan och samiskan har således ett liknande ursprung, och de har utvecklats åt varsitt håll för ca 3000 år sedan. Samiskan har även en stor del låneord från olika baltiska språk. Språkvetare anser att ursamiskan har talats av ett folk på ett geografiskt relativt litet område där alla har haft kontakt med varandra, detta eftersom många låneord i alla samiska varieteter har liknande låneord från nordgermanskan. (Kallio, 2012)

Renskötsel

Tamrenar kommer ursprungligen från Eurasien men finns nu runt i hela Arktis. Skötseln av tamrenar har förändrats med tiden eftersom man huvudsakligen försörjde sig på jakt och fiske under en lång tid. Renskötseln utfördes i en mycket liten skala men har nu utökats till en intensiv verksamhet. Renarna söker efter föda och de växlar därför mellan särskilda sommar- och vinterbetesplatser. (Utsi, 2007, s. 39) Under 1900-talet skedde även stora förändringar i renskötseln. Framförallt blev renskötseln blev det viktigare att effektivera och rationalisera olika arbetsmoment. Renarna har fortfarande samma behov av att beta på olika områden under vinter- och sommaren men nu förtiden sker ofta flyttningen mellan betesmarkerna mekaniskt man använder sig av lastbilar. Man försöker fortfarande nyttja det naturliga betesmarkerna som finns vid renarnas naturliga vandringsleder. Nuförtiden har också gammal värdefull kunskap förlorats eller försämras jämfört med äldre generationers renskötsel. (Nordin, 2002, ss. 51-62)

Renar är tåliga djur som är vana att leva i kargt klimat. Eftersom terrängen i fjällområdet i Lappland inte lämpar sig för odling nyttjade samerna renarna för att få renmjölk som de sedan tillverkade ost av. Eftersom samerna flyttade med renarna då de renflocken vandrade vidare till nya betesmarker var det också vissa ekologiska, biologiska och fysiologiska faktorer som renskötarna hamnade beakta. Förflyttningarna mellan betesmarkerna påverkades av temperatur, vindriktning, snödjup, insektmängd och kvalitén på betet. Snöns konsistens har också en viktig påverkan på renskötseln eftersom det styr det dagliga arbetet under vinterhalvåret, om snötäcket är för djupt blir det problematiskt. Idag finns det även andra hinder som till exempel vägar och vattenkraftsdämningar som försvårar renarnas förflyttning.

Ett av de största problemen inom renskötseln är svält bland djuren och olika sjukdomar. Risken för mul- och klövsjukan ökar om renarna vallas och hålls tätt. Det kan få allvarliga konsekvenser för en renflock om sjukdomen sprider sig. Förekomsten av sjukdomar är relativt låg då djuren får röra sig fritt. Om djuren svälter kan det också innebära att stora delar av flocken dör. Läran och kunskapen om hur man på bästa sätt skulle sköta om renarna ärvdes från generation till generation. Det var också viktigt att beakta andra renskötare och deras flockar som fanns i närheten, detta eftersom man inte ville att renarna skulle blanda sig med varandra. Renskötseln krävde välutarbetade rutiner, annars skulle de ha lett till konflikter och andra problem. (Nordin, 2002, ss. 51-62)

Det viktigaste målet med renskötseln idag är att få så stor ekonomisk avkastning som möjligt. Därför har många renskötare betydligt fler renar än de behöver, eftersom man strävar efter att ha så många renar som möjligt för att få en större vinst. Det kan vara problematiskt att ha en för stor flock eftersom vissa betesmarker blir överexploaterade. Ibland räcker inte betesområden till, det leder till nödår och en stor del av renarna svälter. Att äga en stor ren flock innebär också status och makt. Eftersom man strävar efter att äga så många renar som möjligt leder det till obalans som i sin tur leder till ekonomisk ojämlikhet mellan renskötare. De som äger en stor flock, alltså betydligt större än vad som krävs för att överleva på renskötsel har då möjligheten att placera överskottet i kapital som kan användas då det blir nödår på grund av att betesmarkerna inte räcker till. På det sättet blir de som har mindre flockar fattigare och hamnar ofta sluta sin verksamhet. Renskötare som har mindre flockar har inte ett så stort överskott så de har alltså inte samma möjligheter att placera som rika renskötare med stora flockar kan. (Nordin, 2002, ss. 51-62)

Förr var det lite andra traditioner. När man stötte på hinder som till exempel nödår hjälptes man åt och ett beroende förhållande skapades. Tidigare bildade rikare renskötare flyttlag med fattigare renskötare. Då fick den fattige också låna drag- och klövjedjur samt mjölka vajor som tillhörde den rika. Idag har vi en extensiv renskötsel där man mest fokuserar på den ekonomiska vinsten, och renskötarnas samhällen har förändrats på många sätt. (Nordin, 2002, ss. 51-62)

Renskötseln började ändra form från intensiv till extensiv på 1900-talets början. Det var nödår 1930 som ledde till att man övergav den intensiva renskötseln för extensiv inriktad renskötsel som mera styrs av marknadsekonomin. Orsaken till att den extensiva renskötseln passade bättre in i samhället berodde på att samerna fick större hjordar av överskottet och kunde sluta med byteshandel, istället började samerna köpa produkter i lokala handelsbodar som fanns i tätorterna. (Nordin, 2002, ss. 51-62)

Inom intensiv renskötsel bevakas renarna och man får ekonomisk vinst av renens mjölk. Det förutsätter att renarna är väldigt tama och vana vid människor. Den intensiva renskötseln var oftast familjebaserad och utgick från självhushållningsprincipen. Om renarna drabbades av sjukdomar eller kalvarna blev för svaga på grund av att kalvarna och människorna konkurrerade om mjölken var det vanligt att släppa ut renarna på öppna stora ytor. Den intensiva renskötseln var inte heller problemfri, och man mjölkade vajorna 1-2 ggr om dagen hela sommaren vilket ledde till att kalvarna dog av undernäring och sjukdomar som klövröta uppstod för att renarna var för långa tid på samma yta under mjölkningsperioden. Man hindrade också vajorna från att söka upp snöfläckar eftersom det gav mindre mjölk. Men det fanns också familjer som traditionellt sätt endast mjölkade vajor som mist sin kalv och under en kortare tidperiod. Detta eftersom man inte ville förlora kalvarna. Det kunde finnas olika åsikter till och med i samma familj om hur ofta man skulle mjölka vajorna. Av mjölken producerade man ostar, och det var vanligt att fattigare familjer kunde byta ost mot till exempel kaffe. Fryst renmjölk ansågs vara en delikatess och det var även vanligt att man fryste ner en stor del av mjölken för att ha under vinterhalvåret. (Nordin, 2002, ss. 51-62)

Den extensiva renskötseln är motsatsen till den intensiva renskötseln och flocken av renar är stor, man håller renarna tillsammans men det enskilda ägande består. Renköttsproduktionen är grunden för extensiv renskötsel och därför är det nödvändigt att ha större flockar. Utvecklingen och processen för att renskötseln skulle bli extensiv fick starkt motstånd av en del samer som ansåg att det svämmade över av renar, och att det skulle vara möjligt att återgå till gamla traditioner och intensiv renskötsel istället om viljan fanns. Samerna var medvetna om att det inte gick att förena intensiv- och extensiv renskötsel och att den ända utgången var att den extensiva renskötseln skulle komma att dominera. Produktionen av renost minskade och många samer köpte istället getter som fick bo hos någon bonde under vintern. (Nordin, 2002, ss. 51-62)

Om man ska försörja sig och vara framgångsrik inom renskötseln krävs det att alla faktorer är i balans med varandra, samtidigt som flocken blir större. För att det ska lyckas krävs det goda betesmarker, bra arbetskraft samt välmående hos djuren. Renarna märks genom en kombination av olika snitt i renens öra, detta så att man ska se vem renen tillhör. (Nordin, 2002, ss. 51-62)

Traditionellt sätt skilde sig också skogssamernas renskötsel från fjällsamernas. Skogssamernas renskötsel har också klassats som mindre värdefull i jämförelse med fjällsamernas. Vinter och sommarbetet låg ofta nära varandra för skogssamernas renar. Eftersom man inte flyttade så långt, var det vanligt att betesmarkerna låg nära varandra, och man stannade istället en krot tid, ca en vecka på samma plats. Renarna släpptes fria i augusti och fick ströva fritt utan övervakning. Under vårens kalvningsperiod och under den första grönbetesperioden på sommaren fick renarna också gå fritt. man brukade göra upp rökeldar för att inte myggen skulle plåga renarna på somrarna, det ledde också till att renarna självmant sökte upp eldarna och där kunde man mjölka vajorna. Eftersom renarna strövade fritt en del av året hade skogssamerna möjlighet att ägna sig åt jakt- och fiske samt skogsarbete istället. (Nordin, 2002, ss. 51-62)

Det var ofta konflikter mellan samer och nybyggare i Lappland. Nybyggarna anklagade samerna för att de lät renarna ströva omkring och trampa ner marken som var avsedd för jordbruk. Nybyggarna var också missnöjda med att samerna lät renarna riva ner höhässjor. Samerna var inte nöjda över att nybyggarna slog sig ner vid deras fiskemarker, eftersom samerna förlorade den ursprungliga rätten till allt fiske vid sjön. År 1886 stiftades den första renbeteslagen, vilket ledde till att samerna fick rättigheter att bruka marken för jakt, fiske och renskötsel. Renbeteslagen reglerade även förhållandet mellan renskötande samer och enskilda markägare som livnärde sig på jordbruk. (Utsi, 2007, s. 39)

Det arktiska ekosystemets utsatthet

Det samiska området hör till det arktiska området. Naturen och ekologin i Arktisk påverkas av ett hårt klimat, särskilt starkt påverkas området av säsongsbetonade variationer av dagsljus. På sommaren skiner solen dygnet runt, medan det på vintern är mörkt under en lång period. De nordligaste områdena är också kalla, eftersom solens strålar har låga infallsvinklar. I Fennoskandia varierar klimatet, och erosionen har påverkat landskapet efter istiden. I de norra delarna av norden finns den boreala zonen- även kallad för eurasiatiska barrskogsbältet. Tack vare Östersjön blir klimatet mildare än andra områden på samma breddgrad. Skogsområdet domineras av granskog om det är tillräckligt fuktig jord. På torrare mark växer tallskog och Fjällbjörkskogen bildar övergången till fjällets vegetation. I Fjällväxtskogen växer det ljung, dvärgbjörk, vide och gräs. Jordmånen och klimatet bestämmer var växterna kan leva. Djuren har anpassat sig till ett liv i kyla och snö. Arter i norr har därför oftast en stor kroppsmassa i förhållande till kroppsytan samt en tjock underpäls. Många arktiska arter växlar även färg från sommar till vinter. De har vanligtvis en vit färg på vintern och en brunare färg till sommaren. Ämnesomsättningen och energibehovet varierar beroendet på om det är sommar eller vinter. (Utsi, 2007, ss. 33-37)

Det arktiska ekosystemet är mycket sårbart för störningar som eld, insektsangrepp och klimatförändringar. Mänsklig påverkan på området finns mest i de sydligaste delarna av Arktis. Skogsbruket har kommit närmare den boreala zonen. Området är också utsatt av vattenkraftsutbyggnad, vägar, gruvor, olje- och gasutvinning, rörledningar och turism. Klimatförändringen syns också genom att permafrosten smälter och skogsgränsen flyttas norrut. Det leder till störningar i djurlivet. Området är också ytterst känsligt för mänskliga aktiviteter eftersom vegetationen inte tål fysiska störningar som till exempel fordonsspår, vägar och rörledningar. Fysiska störningar över stora ytor orsakar allvarlig erosion. Traditionellt bruk av tundran kan även skapa problem för djuren och mångfaldens överlevnad. (Utsi, 2007, ss. 33-37)

Miljön är också utsatt för tungmetaller, icke-nedbrytbara organiska föroreningar, oxider av svavel och kväve samt radioaktiva föroreningar. Sura regn kan påverka och ändra vegetationen. Radioaktiva föroreningar och tungmetaller anrikas i lavar, och betande djur får då i sig dessa. (Utsi, 2007, ss. 33-37)

Rennäring och rovdjur

Rennäringen påverkas ibland av rovdjur, så därför finns ett ekonomiskt ersättningssystem som ger renskötseln bidrag då det uppkommit en rovdjursskada. År 1995 kom det i Sverige ett statligt ersättningssystem som baseras på hur många föryngringar (hona med årskull) det finns av lo, järv och varg. För björn och örn är ersättningen arealbaserad och en sameby får en viss summa utifrån hur stor samebyn oberoende hur stor förekomsten av dessa djur är inom samebyn. För att ersättningen ska betalas ut räknas antalet föryngringar genom inventeringar som görs i av länsstyrelsens fältpersonal tillsammans med renskötare från respektive sameby. Man letar då lyor ute i skogen. (Kråk, 2012)

Att förebygga rovdjursskador är möjligt även fast det är utmanande på naturbeten. Men skador på renarna kan minskas med effektiv övervakning och utfodring av renarna. Informationen om var rovdjuren rör sig registreras i Tassu och det är möjligt att följa med var vargarna rör sig. Då kan man också reagera på det fortare. Järv är ändå det djur som förorsakar mest skador. (suurpedot.fi, 2019)