Allmänt om Finlands rovdjur

I Finland lever fyra stora landrovdjur. Vi har lo, björn, järv och varg. Dessa klassas som stora rovdjur pga sin storlek och levnadsvanor. Rovdjur kan definieras utgående från att de skaffar föda genom att döda andra djur för att äta deras kött. Rovdjuren är väldigt betydelsefulla för naturen i Finland, tack vare rovdjuren hålls ekosystemet i balans. Rovdjuren är en del av naturens egna regleringssystem. Rovdjur upprätthåller till exempel olika arters livskraft genom att döda svaga eller sjuka individer. Rovdjuren har även reglerat stora stammar av växtätande däggdjur. Eftersom rovdjuren är en viktig del av vårt ekosystem har också andra arter nytta av dem. Asätare och mindre rovdjur äter upp resterna från de stora rovdjurens byten. 

Rovdjuren kommer också till stor nytta för människan. Idag är det många som är intresserade av att fotografera dem och de har även stor dragningskraft för turism. Många är intressarade av att röra sig i områden där det förekommer rovdjur eftersom det ger en känsla av att naturen är äkta och levande. Rovdjur sysselsätter också journalister, forskare, myndigheter, naturfotografer och turismen. 

Järv

Järvens latinska namn är Gulo Gulo och den förekommer i norra Finland samt i Östra Finland. Järven trivs i ödemarksområden och behöver stora ytor. En järvhanes revir kan vara flera tusentalskvadratkilometer stort. Hanarna kan dela revir med flera honor. En honas revir kan vara ca hundrakvadratkilometer stort. 

I slutet av år 2018 fanns det 270-300 järvar i Finland. Järven är fridlyst och jakt kan endast ske med dispens som beviljas av Finlands viltcentral. 

Järven har en mörkbrun färg med gula eller guldbruna tvärränder. Pannan och kinderna är ljusare medan nosen, svanesen och benen är svarta. Järven har små guldbruna öron. Kroppslängden varierar mellan 69-83 centimeter och den väger mellan 8-28kg. 

Järven är brunstig under högsommaren och föder 2-4 ungar i mars-april. Järven skapar ett bo till sig och ungarna under snön. Om järvhonan störs av någonting så flyttar hon med ungarna till ett nytt bo. 

Järvens föda består av harar, rävar, fåglar, grodor men även bär. Eftersom järven är en asätare återvänder den till sitt byte och dödar så att säga i reserv ibland. Järven fäller hjortdjur som t.ex. ren men det krävs att snön är mjuk så att den bär järven men inte hjortdjur. Järven klarar inte av att fälla älgar. 

Källor:

https://riista.fi/sv/game/jarv/

http://www.suurpedot.fi/sv/art/jarven/levnadsvanor-och-fortplantning.html

Lodjuret

Lodjurets latinska namn är Lynx lynx och lodjuret är vårt enda vilda kattdjur. Pälsen var väldigt eftertraktad och dyr under medeltiden. Lodjurets päls är rödbrun under sommaren och skiftar till gråvit under sommaren. Öronen är försedda med tofsar och proportionellt har lodjuret längre bakben än våra tamkatter. 

Lodjurets brunstid är i mars och honan är dräktig i 63-72 dygn efter det föds 1-3 ungar som är beroende av sin moder i ca 1 års tid dvs till följande vår. 

Tack vare lodjurets fridlysta stauts ökade stammen och lodjuret förekommer i hela Finland. Storleken på deras revir varierar men rör sig omkring 100 kvadratkilometer. En hane kan dela revir med flera honor. Stammen minskade ändå med 22% under jaktsäsongen år 2018. Enligt en undersökning av Luke berodde minskningen av antalet individer inte på naturligt förekommande dödsorsaker jämfört med tidigare år. 

Den största minskningen av lodjur har skett i Norra Karelen, Norra Savolax, Kajanaland, Mellersta Finland, Egentliga Finland samt Österbotten. Före jaktsäsongen 2019 fanns det uppskattningsvis 1865-1990 lodjur i Finland. 

På renskötselområden beviljades jakt dispens av Finlands viltcentral under tidsperioden 01.10.2019-29.02.2020. I övriga Finland beviljades jaktdispens 01.12.2019-29.02.2020. 

Lodjurets föda är varierande och består av små gnagare till hjort och ren. Populär föda är harar, vitsvanshjortar samt renar i norr. Ibland täcker lodjuret över sitt byte, men det är inte lika säkert att den återvänder som björnen ofta gör. I de södra delarna av landet kan lodjuret äta upp största delen av bytet och kadavret men kölden i norr gör det svårt för lodjuret att nyttja hela kroppen på bytet. 

Källor:

https://riista.fi/sv/game/lodjur/

https://www.luke.fi/sv/nyheter/lodjursstammen-har-minskat-med-20-procent-jamfor-med-i-fjol/

Björnen

Björnens latinska namn är Ursus Arctos och det är Finlands nationaldjur. Bland fornfinnarna ansågs björnen vara helig. Björnens kännetecknas av sin tjocka päls som ger den ett knubbigt utseende. Pälsens färg varierar från svartbrun till gulbrun. En hona väger från 60-200kg och en hane från 100-300kg. 

På hösten drar sig björnen undan till sina iden i september-november och sover sedan vintersömn fram till april-maj. Hanarna kan varna flera hundra kilometer på sommaren medan honarna med ungar rör sig på begränsade områden. Dessa områden kan vara några kvadratkilometer stora. 

Björnen är mycket stark och vig, den använder sig av sina starka framben då den förflyttar sig eller jagar. Björnar är duktiga på att simma och klättra. De rör sig oftast nattetid och vid skymning. 

Björnarna blir könsmogna vid 3-5 års ålder och föder en till fyra ungar med 2-4 års mellanrum. Hanarna och honorna lever på egna revir och möts endast vid brunsttiden som infaller i maj-juni. Under brunsttiden kan hanarna slåss våldsamt om honorna. 

Björnar förekommer i nästan hela Finland, förutom på Åland. Mest björnar finns i Lappland och Östra Finland, men det görs även observationer i Västra- och Södra Finland. 

Det fanns enligt Luke uppskattningsvis 2020-2130 björnar i Finland före jaktsäsonen 2019. Björnstammen hade då minskar med 5% från föregående år. Björnar minskade mest i antal i Norra Karelen, Norra Savolax och Kajanaland.

https://www.luke.fi/sv/nyheter/bjornstammens-okning-verkar-ha-avtagit/

http://www.suurpedot.fi/sv/art/bjornen/levnadsvanor-och-fortplantning.html

Förebyggande av rovdjurskador inom renskötseln

Rennäringen påverkas ibland av rovdjur, så därför finns ett ekonomiskt ersättningssystem som ger renskötseln bidrag då det uppkommit en rovdjursskada. År 1995 kom det i Sverige ett statligt ersättningssystem som baseras på hur många föryngringar (hona med årskull) det finns av lo, järv och varg. För björn och örn är ersättningen arealbaserad och en sameby får en viss summa utifrån hur stor samebyn oberoende hur stor förekomsten av dessa djur är inom samebyn.

För att ersättningen ska betalas ut räknas antalet föryngringar genom inventeringar som görs i av länsstyrelsens fältpersonal tillsammans med renskötare från respektive sameby. Man letar då lyor ute i skogen.

Att förebygga rovdjursskador är möjligt även fast det är utmanande på naturbeten. Men skador på renarna kan minskas med effektiv övervakning och utfodring av renarna. Informationen om var rovdjuren rör sig registreras i Tassu och det är möjligt att följa med var vargarna rör sig. Då kan man också reagera på det fortare. 

Päls är inte miljövänligt

Enligt en rapport har inställningen mot att konsumera pälsproprodukter blivit negativ. En av orsakerna är t.ex. att det är etiskt oförsvarligt. Trots detta finns det personer som antar att päls är miljövänligt och därför försvarar produktionen. Det stämmer inte eftersom det påverkar miljön i hög grad. Minkar, rävar, kaniner och andra djur som har olyckan att ha en fin päls föds upp i burar av ståltråd på pälsfarmer. Avfallet från djuren innehåller höga halter av fosfor och kväve.Om dessa ämnen inte hanteras på rätt sätt leder det till förorenar kemikalierna som samlas in på pälsfarmerna lokala vattensystem genom avrinning och urlakning. Allt för höga gränsvärder av fosfor och kväve som överstiger gränsvärdena leder till vattenföroreningar. När kväveövergödning förekommer i tillräckligt stor omfattning, leder den till sänkta syrenivåer och fiskdöd.

Europeiska kommissionen ansvariga myndighet för att förebygga föroreningar har pekat ut pälsnäringen som en potentiellt föroreningsintensiv industri. Pälsberednings-och pälsfärningsindustrin räknas till en av de  fem värsta industrierna när det gäller förorening av marken med giftiga metaller. 

Energiförbrukningen är även hög under alla steg i pälsproduktionen. Energi förbrukas när foder transporteras till farmerna och det fortsätter med att djurhudarna förs vidare till internationella auktioner, vidare till beredare, färgare, tillverkare, butiker och slutligen till konsumenten. 

Päls påverkar människor hälsa negativt, eftersom det används giftiga kemikalier. Vanliga metoder för beredning av skinn då pälsen ännu är kvar inbegriper formaldehyd och krom dvs kemikalier som listas som cancerframkallande och som på annat sätt är giftiga för människor. Päls kallas felaktigt naturligt ibland, men även oberedd päls innehåller ämnen som förhindrar förmultlig och är således inte "naturlig".

källa: https://www.djurensratt.se/sites/default/files/giftigpals.pdf

Dela den här sidan